Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag för snart två år sedan lyckades komma över de 9 banden av Kalmar slott och stads historia, i ett antikvariat i Kalmar. Jag skrev lite om det i ett blogginlägg.

Det senaste året har dock läsningen av banden stått stilla men nu har jag återupptagit läsandet. Jag befinner mig på sommaren 1611 och Kalmarkriget pågår för fullt. Danskarna har intagit Kalmar men inte slottet som nu belägras av en stor dansk krigsstyrka. Konung Carl har anländer till Kalmar omkring den 10 juni med en del av den svenska krigsstyrkan men inväntar förstärkningar. Den danska krigsflottan har ett totalt herravälde över Östersjön och Kalmarsund. Kung Christian har byggt upp ett enormt förråd i Christianopel som ligger i Blekinge, alltså på den danska sidan och ca 5 mil söder om Kalmar för att kunna försörja sitt danska krigsfolk som belägrar Kalmar slott. Alla förnödenheter skickas med skepp längs med kusten till Kalmar. Konung Carl planerar därför att angripa Christianopel. Jag har skrivit av några sidor från band nr 8 med exakt det skriftspråk som Vollmar Sylvander använder i boken. Hoppas att mina läsare finner det som en intressant helgläsning.

Gustaf Adolf 17 år gammal erhöll det hemliga uppdraget att med 1 500 ryttare kasta sig öfver den oberedda fästningen och bemäktiga sig densamma. Han utförde det på ett lysande sätt, om också de grymheter, som härvid föröfvades, ovilkorligen måste fördunkla äran af den krigiska bragden, ehuru de icke få skrifvas på hans räkning, utan på kung Carls förbittring i uttrycklig befallning.

Konung Christian åter, som i alla sina krigsföretag endast såg framför sig men icke bakom sig och derför alltid blottställde sig för fiendtliga fältrörelser i sin rygg, hvilka oupphörligen tvingade honom till återtåg med uppgifvande af sina vunna fördelar ( så var hufudsakliga förhållandet med alla hans fälttåg i Westergötland och äfven annorstädes der han sjelf ledde härtåget icke mot en fast fästning utan mot en rörlig fiende i fältet), hade skyndat att till undsättning af sitt läger vid Kalmar draga från Christianopel den till stadens skydd derstädes förlgada besättningen af ryttare och knektar och endast qvarlemnat så mycket krigsfolk, som erfordrades till fästningens bevakning.

Kommendanten i Christianopel, en halländsk adelsman vid namn Jens Björnson , hade sålunda nödgats afsända till danska lägret 1 fana ryttare och 2 fanor fotfolk och blef derigenom utblottad på allt försvar. Från bråtarne och förskansningarne i Södra Möre hade deremot konung Carl anbefallt ströferier in i Blekinge för att plundra och bränna bygden samt uppsnappa foror till danska lägret. Svenska ströfskaror svärmade derför rundt omkring Christianopel och Jens Björnson fruktade af desamma ett anfall mot fästningen, hvarföre han i bref till öfverste Anders Bilde i danska lägret begär skyndsam undsättning.

Alla dessa omständigheter blefvo konung Carl bekanta antingen genom säkra spejare som icke voro svåra att erhålla bland allmogen i Thorsås och Söderåkra socknar, hvilka enligt borgerskapets i Kalmar klagan hade sin handel i Christianopel, såsom närmare till dem belägen än Kalmar, eller också genom förräderi af den danska brefdragaren såsom Slange, Egidius Lauritzen och Peleus uppgifver, hvilket också låter troligast, att döma af brefdragarens sednare beteende att ej blott träda i svensk tjenst, utan åfven låta sig bruka till rent förräderi. Brefdragaren föll emellertid i svenskarnes händer vare sig genom förräderi eller genom de kringströfvande svenska krigsskarorna och derefter uppgjordes krigslisten mot Christianopel.

Konung Christian hade lugnat Jens Björnson med löftet om snar undsättning af åtminstone 100 eller 200 man för att kunna med tillräcklig styrka försvara hufvudverken emot några ströfvande bondhopar utan skytt och på grund af detta löfte hoppades Jens Björnson att Anders Bilde skulle kunna utverka åt honom den begärda undsättningen, så att hans styrka kunde uppbringas till minst 500 man.

Gustaf Adolf skyndade att begagna sig af dessa upplysningar och lät ikläda 500 man af sina ryttare dansk mundering eller enligt andra källor förse dem med danska fälttecken. Med 1 500 ryttare fördelade i 2 fanor begaf han sålunda måndagen den 24 juni 1611 eller sjelfva Midsommardagen på vägen till Christianopel och lemnade svenska lägret vid middagstiden. Hans afsigt var att samma natt öfverrumpla fästningen men blef ej så tidigt tågfärdig, hvarför han ej under natten kunde hinna fram. Han stannade derför 2 ½ mil från Kalmar eller vid Wernaby, der han höll hela följande dagen stilla och bröt först opp mot nattens inbrott. Enligt Slanges uppgift gjorde Gustaf Adolf 1½ mil från Christianopel eller nuvarande Påboda, hvarföre han sannolikt mellan Wernaby och Påboda fördolt sig i den då stora och djupa mellan dessa byar liggande Wernaby skog, då den svenska danska och svenska författaren räknat väglängden från den år hvardera hållet närmast liggande hufvudbyn.

Härifrån afsände Gustaf Adolf före sitt uppbrott den danska ridknekten, som skulle öfverföra det af svenskarna uppfångade brefvet till Anders Bilde i danska lägret, men nu förrädiskt sålt sig åt Gustaf Adolf. Ridknekten begaf sig sålunda tillbaka till Christianopel med muntlig helsning från Anders Bilde att den begärda undsättningen var på vägen och ofördröjligen skulle anlända samma afton eller tidigt följande morgon. På  grund af denna tryggande underrättelse uppdrogs icke för natten vindbryggan utanför posteyverket vid porten, utan vakten väntade med otålighet den ankommande förstärkningen. Stor säkerhet rådde sålunda i staden och yttrade sig hos innevånarne och knektarne i ett omåttligt drickande, som vid nattens inbrott försänkte dem alla i djup sömn, ur hvilken de först vaknade vid vapengnyet af de mördande svärden eller vid lågorna af de brinnande husen.

Under tiden hade Gustaf Adolf om qvällen brutit opp och lyckades vid midnatt kl. omkring 12 eller1 komma fram till christianopel utan att fienden derom fått minsta kunskap. Obehindradt ryckte han sålunda öfver den nedfällda vindbryggan och då han der anropades af vakten på vallen ”Verda” svarade ”god vän och konungens egen tjenare”. Stadsporten hade emedlertid för natten blifvit stängd och Gustaf Adolf skickade 4 ryttare fram med begäran att få komma in, men vakten svarade att porten ej utan kommendantens särskilta tillstånd fick öppnas, hvarför bud sannolikt afsändts till honom härom, enär han strax derefter sjelf infann sig och genast ställde sig med sitt ringa folk till motvärn i porthvalfvet, hvarför han insett misstaget med en förmodade danska undsättningen och upptäckt den svenska krigslisten samt följaktligen förbjudit öppna fästningsporten. Svenskarna sprängde då med våld opp denna genom en s.k petard, hvarefter de stormade in i hvalfvet, men hejdades der af Jens Björnson, som kämpade tappert och nedlade 4 a 5 svenskar tills han slutligen stupade jemte 3 andra officerare 1 dansk och 2 pomerska adelsmän med nästan alla sina få män omkring sig efter ett manhaftigt försvar mot den ojemförligt stora öfvermakten. Med kommendanten föll äfven allt vidare motstånd.

Svenska ryttarefanorna bröto hejdlöst in i staden som öfverlemnades till allmän plundring. Sjelf med den ena ryttarefanan tågade Gustaf Adolf upp på torget och höll der stilla i full stridsordning, medan den andra fanan plundrade staden. Den öfverblivna fåtaliga besättningen sökte rädda sig från döden eller fångenskapen och störtade sig från den höga fästningsvallen ned i den omgifvande grafven eller sjön, hvarvid många drunknade eller lemlästades, och få lyckades uppnå båtarne vid stranden för att fly till danska skeppen i hamnen. Plundringen med alla dess gräsligheter af mord och våld fortgick på ett grymt och barbariskt sätt under natten, då innevånarne nakna jagades ur sina hus, mördades i sina sängar, der de uppväcktes ur sin sömn, och på mångfaldigt annat sätt misshandlades af en rå och tygellös soldathop.

Enligt danska berättelser mördades allt manfolk , som ej lyckades rädda sig med flykten, men äfven qvinnor och barn nedhöggos utan förskoning och, enligt deras kyrkoherdes berättelser, alla som hade mod att försvara sig och de sina. Det har sannolikt varit under en dylik strid inom hus om den röfvade egendomen, som äfven qvinnor och barn blifvit indragna i blodbadet, ty Gustaf Adolf likmätigt sitt milda sannt kristliga lynne förbjöd allt våld mot qvinnor, barn och värnlöst folk, hvilka han strängeligen befalldes skonas till lif och person, och befallte ”detta vid lifsstraff så att intet fiendtligt fick dem tillfogas hur besvärligen och de främmande uti hans följe varande ryttare derifrån afhällas kunde”.

Detta bestyrkes af flera samtida berättelser, såsom  Peleus, hvilken uppgifver att qvinnor och barn samt tyskar skonades vid denna blodiga tilldragelse, äfvensom af berättelsen hos Egidius Lauritzen, hvilken blott förtäljer att manfolket blef mördadt under stormningen och den derefter pågående plundringen. Förloppet vid stadens eröfring var i alla fall grymt och upprörande.

I förskräckelse om natten skyndade en del qvinnor jemte danska knektarne till muren att kasta sig ned för vallen och fly till flottan, men slogo ihjel sig eller skadades vid fallet. En del rusade mot sjöporten och trängde sig hoptals på der liggande båtar, som deraf öfverlastades, så att 3 af dessa med män, qvinnor och barn kantrade och sjönko, hvarigenom många drunknade, Några få togo i förtviflan sin tillflykt till Gustaf Adolfs ädelmod der han höll på torget med sin fana och fingo ridderligt skydd, bland dessa stadens kyrkoherde Mogens Jörgensen med hustru och barn.

Efter dessa våldsgerningar af en rofgirig utländsk ryttarefana och sedan alla förråd af krigsförnödenheter och lifsmedel, som bergas kunde, blifvit bortförda för svenska härens räkning, sattes eld på staden, som derigenom så fullständigt nedbrann och förstördes att knappt sten på sten lemnades qvar, kyrkan delade samma öde och staden begrofs under askan. Ett rikt och dyrbart byte belönade plundringen. Guld, silfver, husgeråd, penningaroch kläder erhöllos i så stor mängd, att soldaterna voro öfverbelastade dermed, 28 danska fanor, hvaribland konung Christians egen liffana, krut, lod, musköter och övriga krigsförnödenheter, vin och Rostockeröl i stora partier och flera tusen dels af elghud och dels af blått kläde förfärdigade vapenrockar föllo i svenskarnas händer. Vad som icke kunde bortföras uppbrändes med staden.