När jag läser dagens ledarartikel i GP skriven av Alice Teodorescu fylls jag av sorgsenhet. Jag blir själv förvånad över den känsla som fyller mitt bröst och hjärna. Jag blir nedstämd, trött, besviken och känner en viss hopplöshet.

Foto Thoralf Alfsson

Alice Teodorescu sätter fingret på något som är så självklart eller rättare sagt borde vara självklart men sedan inser jag att vi är i Sverige och det svenska sovande folket inte reagerar som människor som har en egen självbevarelsedrift.

”Till syvende och sist är allt en fråga om förtroende. Ingen relation, privat eller professionell, överlever utan tillit. Den som säger en sak men gör en annan, vars handlingar alltid beror på omständigheter men sällan på värderingar, är någon utan integritet och en sådan är ingen att hålla i handen i längden.

I politiken är förtroende hårdvaluta. Den som inte uppfattas som trovärdig kommer inte att lyckas vinna, eller för delen behålla, väljarnas förtroende. Trovärdigheten bygger i sin tur på en under längre tid återkommande förmåga att vara konsekvent.”

Hur stor andel av den svenska väljarkåren följer detta? Betongsossar har väl de flesta hört talas om. Får mig innebär begreppet att det socialdemokratiska socialistpartiet kan begå vilka handlingar eller kovändningar i politiken som helst men betongsossarna finns alltid kvar. Dessa väljare har i mitt tycke inget eget tänkande, de har inget eget liv.

”Låt mig bjuda på ett dagsaktuellt exempel från politiken. Socialdemokraternas nästintill häpnadsväckande kappvändande i migrationsfrågan och den efterföljande uppvisningen i "tvärtomleken" förtjänar ett antal framtida doktorsavhandlingar. Nedan ett axplock: från 70-talets motstånd mot den så framgångsrika arbetskraftsinvandringen till omläggningen med fokus på asylmottagande, 1989 års Luciabeslut, under ledning av statsminister Ingvar Carlsson (S), som innebar en kraftig inskränkning av just asylinvandringen och statsminister Göran Perssons (S) varningar om "social turism" i mitten av 00-talet med anledning av EU-utvidgningen.”

Jag är ju så pass gammal att jag varit med under alla dessa år och sett detta kappvändande pågå inför öppen ridå av alla dessa socialdemokratiska partiledare och statsministrar. Förvisso har den socialdemokratiska väljarskaran över tid minskat men om det beror på att förnuftet inträtt eller om det beror på att socialdemokratiska generationer så sakta går ur tiden vågar jag inte sia om.

”Vidare till oppositionsledare Stefan Löfven (S) som år 2014 sade sig bli störd på hur dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) "ställer flyktingar, som flyr för sina liv, mot svensk välfärd (Expressen 20/8-2014) till att samme Löfven, nu som statsminister, i september år 2015 på Medborgarplatsen lät meddela att: "Nu måste vi bestämma oss vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot flyktingar. Mitt Europa bygger inte murar.", för att sedan i november samma år lägga om de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå i syfte att strypa den stora invandringen till Sverige.”

Det skiljer bara tre månader mellan dessa förändringar av socialdemokratisk politik. Har Stefan Löfven ställts mot väggen av den svenska journalistkåren? Har media ifrågasatt kappvändningen? Hur många socialdemokratiska väljare har förlorat tilliten till partiledaren och statsminister Stefan Löfven? Sannolikt ingen om man kan lita på de svenska opinionsmätningarna.

Nu, två år senare, i en riksdagsdebatt framhåller Löfven, mäkta stolt, att: "Vi har lagt om flyktingpolitiken som blev ohållbar under de borgerliga åren". Var de socialdemokratiska protesterna mot borgerlighetens "öppna hjärtan"-politik var när det begav sig framkommer av säkerhetsskäl icke. Detta samtidigt som partiet i veckan lanserade en annonskampanj föreställandes ryggtavlorna på en polis och en passkontrollant i tjänst på ett Öresundståg under parollen "Vi slår vakt om Sveriges säkerhet/Svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas". 

Vad gjorde de socialdemokratiska ledamöterna i Sveriges riksdag för att minska invandringen under alliansens regeringsår mellan 2006-2014. Inte ett jäkla dugg enligt min mening! Under mina år i riksdagen uppfattade jag det som de drygt 100 socialdemokraterna i Sverige riksdag ville öka invandringen ännu mer. Några skärpta regler var ju ren rasism enligt de socialdemokratiska ledamöterna när vi Sverigedemokrater motionerade om det eller lyfte frågan under debatter i riksdagen.

”Problemet är snarare upphöjandet av hyckleriet till en egen disciplin. Givetvis skadar agerandet förtroendet för Socialdemokraterna i allmänhet och för svensk politik i synnerhet. En skada som Socialdemokraterna målmedvetet underskattar, liksom Moderaterna gjorde under lång tid dessförinnan.”

Jag betvivlar faktiskt att en majoritet av den svenska väljarkåren har förmågan till ett sådant konsekvenstänkande. De får dessutom god hjälp av den svenska mediekåren som så effektivt som möjligt sopar igen spåren efter en misslyckad politik vare sig det gäller regeringspartierna eller om det gäller den politiskt korrekta oppositionen.

”Men är det inte i grunden bra att göra rätt om man tidigare gjorde fel? Givetvis är det ansvarsfullt att lägga om politiken då nya fakta framkommer, att pragmatiskt anpassa sig efter en ny verklighet. Problemet för S, och många andra med dem, är att det knappast rör sig om nya fakta. Den som ville se verkligheten för vad den var, eller kunde komma att bli utifrån de premisser som förelåg, kunde göra det långt innan november år 2015. Den som inte ville det, för att det var mer bekvämt att brunstämpla alla som var av en annan uppfattning, har en del att förklara nu. Och be om ursäkt för.”

Brunstämplingen fortgår i samma styrka. Skall man bedöma efter de senaste partiledardebatterna i riksdagen och i SVT Agenda så verkar brunstämplingen tillta då det tycks vara det enda floskelargumentet som 7-klöverns partier har kvar när nu verkligheten visat att det var Sverigedemokraterna som haft rätt invandringspolitik under det senaste decenniet.

”Om förtroendet ska kunna återuppbyggas behöver Socialdemokraterna nämligen klargöra vad som gick fel och varför, annars framstår positionsförflyttningen enbart som populistisk i ordets sämsta bemärkelse. Dessvärre har man fullt upp med att kreera en verklighet i vilken man ger bilden av att man alltid företrätt den nu aktuella uppfattningen. Det i sig väcker frågan om vilka andra positionsförflyttningar som kan tänkas komma framöver som man på liknande vis kommer att ge sken av att man alltid företrätt? Vem vet, en dag är det kanske S som är av uppfattningen att Sverigedemokraterna skulle kunna utgöra en del av regeringsunderlaget.”

Med dagens socialdemokrater vid rodret skulle jag nog aldrig stödja S. Den brunstämpling som jag och mina partikamrater fått utstå har satt djupa spår i mig. Spår som inte kan raderas med en ursäkt eller lite makt. Jag vill avsätta så många socialdemokrater som möjligt.

”Principlösheten, liksom hur snabbt åsikter som ansågs som oanständiga för en tid sedan - om tiggeri, ensamkommande ungdomar och den lönsamma invandringen av högutbildade som skulle rädda välfärden, bara för att nämna några - plötsligt blir rumsrena om de kommer från "rätt" avsändare, är det verkliga problemet. Detta, liksom oviljan att be om ursäkt när misstag uppenbarligen, inte sällan mot bättre vetande, har begåtts. Dåliga beslut blir nämligen inte bättre för att de fattas av "goda" avsändare. Därför måste vi bli bättre på att objektivt bedöma handlingar och beslut, oavsett vem som står bakom dem. Bara så kan förtroende byggas i längden.”

Alice Teodorescus ledarartikel är i grund och botten en väldigt sorglig läsning då den på ett väldigt ärligt vis beskriver ett av Sveriges största partier och dess ledargestalter. Jag har dock väldigt svårt för att kalla dessa politiker för ledare. En ledare är något helt annat för mig. Kommer Sverige någonsin få en ledare och statsminister som sätter det svenska folket först, före människor från världens alla hörn som aldrig bidraget med något till vårt land och vår välfärd.

Jag känner mig ledsen och sorgsen. Jag har inget större förtroende för någon av 7-klöverns partiledare. Jag ser inte vilka partier som skulle kunna förändra Sverige och få upp landet på vägen igen. Att Sverigedemokraterna skulle få egen majoritet vore den enda möjligheten.

Men det kommer den svenska mediekåren arbeta hårt för att motverka. Hellre att Sverige går under än att skriva ett enda positivt ord om Sverigedemokraterna tycks vara den devis som gäller inom journalistkåren och deras anhang.