Att min blogg är en nagel i ögat på vissa journalister är nog ett faktum. Idag fick vi ett exempel på detta i Östran. Joakim Carlsson ägnar merparten av sin krönika åt min blogg och Sverigedemokraterna. Han hade nämligen fått vårt valmanifest i sitt postfack. Förhoppningsvis genererar hans krönika nya läsare till bloggen. (Krönikan finns inte på nätet)

Det ser dessutom ut som det skall kunna bli ett nytt månadsrekord under augusti. Med lite flyt kan kanske drömgränsen på 50 000 unika besökare under en månad uppnås.

Det är också väldigt många läsare som hör av sig till mig. I samband med att Expressen började med att publicera någon följetång med rubriken ”Det nya landet” där mångkulturen uppenbarligen skall skönmålas fick jag följande historia inskickad som motvikt av en läsare av bloggen.

”Jag minns hur arg jag blev, jag minns hur jag släppte allt för att sätta mej i bilen! Jag minns hur jag ringde mina vänner i Helsingborg för att få hjälp! Men efter någon minut insåg jag att det inte fanns något varken jag eller dom kunde göra! Det var då jag bestämde mej! Jag blev medlem i Sverigedemokraterna! I dag lever inte min mor längre men jag kan fortfarande höra pappas ord dagen efter mamma gått bort. Han sa "hon blev aldrig sej själv igen efter dom slagit henne".

Vad är nu detta tänker ni? Jo, jag tog del av Expressens 31 dagar långa reportageserie om "det nya landet" som startade igår. För er som missat detta handlar det om en ny människa varje dag. Alla invandrade till Sverige. Alla med en solskenshistoria! Jag måste säga att jag blir lite glad när jag läser sådant! Det är väl hela idén med integrationen! Alltså att den ska lyckas! Jag skulle så gärna vilja läsa om 50.000 solskenshistorier varje år!

Tyvärr är verkligheten en helt annan! Min historia om "det nya landet" har jag redan antytt om - den handlar om min mor som då, 69 år gammal var med sin syster hos frisören på Södergatan i Helsingborg. Det var en fredag, klockan var kvart i 12. Mitt på ljusa dagen alltså! Min mamma skulle fylla på parkeringspengar under tiden min moster blev friserad. Halvvägs till bilen möter hon tre unga män i övre tonåren. Alla med sydländskt utseende. Hon hann inte tänka så mycket innan de gav sig på henne med sparkar och slag. Vi pratar alltså om tre mot en! Med odds så dåliga att utgången redan var skriven! Handväskan blev hon av med men det var de lilla! Hon blev så illa misshandlad att hon bröt ett finger och hela högersidan av kroppen, från topp till tå var precis blå/gul. En kvinna rusade till undsättning men allt var över på sekunder! För alla utom min mor! Hon fick leva de sista åren rädd för att gå ut, orolig och osäker!

I polisrapporten står att de unga männen pratade någon form av arabiskt språk. Och nu vet jag vad många tänker: "de kunde precis lika gärna varit tre svenska pojkar" Men kunde de verkligen de? Kan det inte vara så att dessa handlingar är resultatet av en misslyckad politik? Nuvarande regering och många regeringar innan dom har arbetat så hårt för kvantitet! Vi ska ta hit så många invandrare som möjligt. Man läser uttalande som "vi ska slå rekord i invandring" och "automatiskt permanent uppehållstillstånd". Det handlar inte om att rädda så många liv som möjligt utan att få hit så många 7-klöverröster som möjligt! Annie Lööv sa vid ett tillfälle att vi har gott om plats, det är ett stort land! Och visst har vi det! Men ska vi fortsätta med nya rekord måste någon ta hand om våra nyanlända annars kommer det kanske handla om din mamma i "det nya landet" Är det värt de?

Andreas  M