Gårdagens blogginlägg väckte tydligen en del reaktioner.

Jag kommer inte sluta blogga och jag kommer jobba hårt för att det kommer bli ett supervalår för Sverigedemokraterna! Men det blir ett oplanerat livsval då jag hade räknat med fyra nya år i riksdagen.

Idag efter en morgonpromenad och frukost bladade jag ca 600st av mitt infoblad med valsedlar till EP-valet. Sedan tog jag en åktur med min ”trehjuling” och levererade dessa.

Åkte förbi Böda hamn och svängde ner och handlade helt underbart goda heta rökta räkor som jag nu njutit av i kvällssolen med ett glas vin.

Vad som händer efter att jag lämnat riksdagen i höst vet jag inte. Jag bekymrar mig dessutom ännu inte över detta. Jag kanske tar ett sabbatsår reser lite uti världen.

Lassekolja, intressant att du även besökt Silverdalens Pappersbruk. Min arbetsplats under drygt 20 år. Undrar om det var det gamla smetköket som låg nere vid Silverån som du levererade Latex till eller om det var det nya som byggdes 1977-78. Jag kommer faktiskt ihåg hur lastbilarna spolade sina tankar och lätt avloppet rinna rakt ner i ån. Snacka om miljöbrott! Men det var ju inte det enda som hamnade i Silverån på den tiden.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg stängdes pappersbruket under våren 2002. När vi var som flest anställde var vi lite mer än 600 anställda under 1986-1987 tror jag.

Hösten 2003, när jag var ute hos Arla i Visby och jobbade med deras nya mjölkpulverlinje fick jag ett samtal från Silverdalen. Maskinutrustningen höll på att köpas upp av ett indiskt företag. Jag fick åka över till Silverdalen och träffa spekulanterna som hade många frågor om styrsystem och processdatorsystem. Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att komma till Indien och hjälpa till med uppstarten av maskinerna, vilket jag tackade ja till.

Sedan hörde jag dock inget på nästan ett år innan det damp ner ett mejl med en inbjudan. Jag satt då i ett nytt projekt med en helt ny mjölkpulverfabrik till Arla Vimmerby men jag lyckades komma ifrån i ca tre veckor under oktober 2004 för att åka till Indien.

För ett antal år sedan skrev jag om detta på bloggen. Jag tänkte bara uppdatera det lite här och nu.

Jag började min resa till Indien en fredag från Köpenhamn. Just då jobbade jag i ett projekt för en dansk leverantör och tillbringade större delen av 2004 i Köpenhamn. Jag jobbade tillsammans med ett gäng som programmerade Arla:s nya mjölkpulverfabrik i Vimmerby som startades upp under 2005. Vi var ett internationellt gäng om ca 25 personer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, Venezuela och Indien.

Jag fick göra ett uppehåll i detta projekt för att kunna åka till Indien. Resan startade som sagt från Köpenhamn och gick via Frankfurt och sedan till Bombay, där jag fick tillbringa 5 timmar av natten på flygplatsen.

Där såg jag faktiskt den största råtta jag någonsin sett vid bagagebanden när den kryssade fram bland benen på de resande. På morgonen fortsatte jag med morgonflyget till Vishakapatnam (Vizag) vid Indiens östkust, dit jag kom på lördag förmiddag.

Staden skall vara en miljonstad enligt personalen på hotellet. Taxiresan från flygplatsen till hotellet var bara den en enorm upplevelse och synintrycken och ljudnivån var alarmerande. Min första reflektion var, Herregud vad människor! Så mycket människor men ändå inte så mycket bilar, utan cyklar, kärror och inte minst heliga kor på vägen 

För några månader sedan (2003) lanserade den indiska biltillverkaren TATA en lågprisbil för 17 000 kronor som skall ha en bensinförbrukning på 0,4 liter/mil. Betänk att Indien har ca 1 miljard innevånare och om 10 procent vill ha en bil innebär det att 100 miljoner indier skaffar bil och då kan nog var en förstå vad som kommer att hända med miljön och trafiken i Indien.
Eller vad som kommer hända med bensinpriset när efterfrågan på olja ökar.
Läs artikel från Dagens Industri.

Mitt hotell Taj Residency, var helt ok med aircondition, även om den var lite för högljudd.

Utsikt från mitt hotellfönster.

Försökte sova lite eftersom det inte blev någon sömn på flygplatsen i Bombay men jag är lite för uppskruvad så det går inte. Jag tar en promenad på beachen eller stranden istället, några solstolar finns inte så långt ögat kan nå..

Funderar lite på vad i sjutton jag gett mig in på genom att åka iväg till världens ände ensam.

Skickar sms till mina barn att allt är ok och att jag är framme.

Jag kan inte förstå varför det är så lite människor på stranden.

Det är soldis men väldigt varmt, enligt hotellpersonalen drygt 30 grader varmt.

Lite längre bort längs strandpromenaden får jag se hur många löser sina "toalettbesök".

Efter en avsyning av klipporna på stranden förstår jag att han inte är ensam om sina besök på platsen. Spolningen sker automatiskt vid varje högvatten. Från staden kommer med jämna mellanrum små bäckar ner till havet och efter en stund förstår jag att det är allt annat än dagvatten som rinner ut i havet.

Men barnen tycks inte bry sig om detta utan badar alldeles utanför en sådan lite bäck. Jag har nu bestämt mig för att jag inte tänker bada i havet även om det är mer än 30 grader varmt, det blir ett dopp i poolen istället.

Många av barnen ville vara med på bild!

 

Man kan utan större ansträngning förstå att Indien står inför enorma miljöproblem redan idag och hur skall det inte bli i framtiden när levnadsstandarden ökar hos befolkningen.

Framåt kvällen äter jag en mycket bra 3-rätters middag på hotellet, som jag sköljer ner med ett indiskt öl av märket Kingfisher som smakar riktigt bra.

Innan jag går och lägger mig går jag ner till stranden en stund för nu har det börjat bli ganska mycket folk på stranden.

Många kvinnor badar med kläderna på.

Jag somnar in redan vid 19:30 men så har jag också varit vaken i ca 40 timmar utan sömn.

Vaknar på söndagen relativt utvilad och äter sedan en spännande indisk frukostbuffé. Tar sedan en liten promenad innan jag lägger mig vid poolen ett par timmar. Klockan 14:00 skall jag hämtas av en chaufför från JK-Paper. Pappersbruket ligger ca 200 km från Vishakapatnam, chauffören berättar på knagglig engelska att det kommer ta ca 5 timmar att köra och då förstår jag att väggen troligtvis är allt annat än bra.

De första ca 30 km består dock av något som kan liknas vid motorväg om man bortser ifrån kor på väggen och bilister som kör på fel sida bitvis p.g.a att det saknas avfarter på vissa ställen. Min chaufför tar det relativt lugnt med landrovern så jag behöver inte vara livrädd men jag skulle dock haft användning för hörselskydd då min chaufför tutar minst 2-3 ggr i minuten och det gäller alla andra bilister också, vilket herrans tutande. Sedan vi svängt av från motorvägen och börjat köra inåt landet blir det lite lugnare i trafiken.


Bilden tagen från baksätet i landrovern någonstans på väggen till Jaykaypur.

Någonstans på vägen mellan Vishakapatnam och Jaykaypur.

Landskapet är vackert och grönt och frodigt med höga gröna kullar/berg. Vattendrag kommer med jämna mellanrum och risfälten avlöser varandra.

Vi passerade många järnvägsövergångar och här är en av dem. Bommarna styrdes inte automatiskt utan vid varje övergång bodde det någon som sköte dessa dygnet runt. På denna bild finns ett hus i bakgrunden där bommarna sköttes från.

Vägen blev allt sämre ju längre vi kom från kusten och Vishakapatnam. När vi passerade gränsen till delstaten Orissa och kom in i distriktet Rayagada blev vägen ännu sämre. Nu var det stora hålor i väggen som vi fick kryssa förbi och det var ganska långt mellan varje mötande fordon. Nu var hastigheten nere i ca 30-40 km/h.

Delstaten Orissa kallas för Indiens bakgård p.g.a att den är mycket fattig och lågt industrialiserad. Den har ca 35 miljoner innevånare, när vi körde igenom staden Rayagada så var det ett folkvimmel utan dess like och som var betydligt mycket värre än Hultsfred marknad vid fint väder.

Det absolut märkligaste under resan var att man längs nästan hela vägen var ifärd med att handgräva i dike där några färgade kablar las ner. Trots att jag kunde se en del traktorgrävare stående längs vägen såg det ändå ut som att allt grävdes för hand av både kvinnor och män. När jag senare frågade om vad som las ner i marken fick jag svaret BREDBANDSKABLAR. Det fanns knappt elektricitet men ändå läggs ett bredbandsnät, det känns lite märkligt men jag kan förstå vad det går ut på. Att man handgräver dessa kabeldiken och inte använder maskiner berodde på att man helt enkelt ville ge så många människor som möjligt en arbetsinkomst. Ett socialbidrag mot en arbetsinsats. Kanske något för Sverige.

Vid ca 19:30 på söndagskvällen kom vi  fram till Jaykaypur, då hade redan mörkret lagt sig och det var svårt att bedöma omgivningarna då belysningsstolpar inte var speciellt vanligt förekommande. Jag inkvarterades i pappersbrukets gästhus som inte hade någon högre standard men en TV fanns på rummet med några engelsk språkiga kanaler.

Klockan 21:00 serverades middag och då träffade jag en amerikan vid namn Geoffrey Williams från Jacksonville i Florida som också bodde i gästhuset. Skönt att ha någon att prata med en stund på kvällen som kunde berätta lite om pappersbruket.

Geoffrey Willams tillsammans med en indier utanför gästhuset.

Fortsättning följer i morgon med lite om pappersbruket.

 

OH

19 april 2014 19:10

Jag tar mig friheten att skriva ang.ditt tidigare inlägg där du omtalar att EU jippot kostar oss 100 milj. per dag.
Lägg då även till invandringskostnaden som lär uppgå till 1000 milj. per dag om vi ej räknar Sön och Helgdagar.
Glad Påsk

 

Waterbug

19 april 2014 20:08

Nu vet jag varför jag älskar Thoralf
Av alla jävla 349 papegojor som försöker styra landet så är TA en av få som man fått en bild av människan bakom, detta plus att människan bakom röstknappen är en helyllekille med fötterna på jorden och skinn på näsan.

Att han dessutom är nån slags filantrop som jag själv tycker mig vara gör mig bara så oändligt förbannad för varje blogginlägg jag läser när jag inser att den här mannen blir petad till förmån för misantropiska självbejakande hjon.

Varenda gång jag ser tex Linus Bylund i framtiden så kommer jag tänka att det finns en man i Kalmar som vigt hela sitt liv åt att kratta din manége

 

andersj

19 april 2014 20:58

Efter att ha läst detta blir jag faktiskt ganska skeptisk till SD, eftersom de så starkt ogillar ditt sätt att kommunicera. Jag känner att jag har allt mindre gemenskap med dessa SD-toppar.

 

s29

19 april 2014 21:05

Tack Thoralf för en intressant kulturell resa.Jag har själv jobbat med Indiska ingenjörer. Det verkar vara ett trevligt folk.Men överbefolkningen skapar givetvis enorma problem.Det som skiljer dig från "ullenhagare" är just det,att du besitter arbetserfarenhet och realism. Sånt skrämmer skiten ur PK koorekta parasitfjantar.Förstår varför dom inte törs ha med dej i "maktens kooridor".

 

Folklig

19 april 2014 21:09

Oplanerade livsval ja. Skönt att jag tolkade ditt inlägg rätt. Du är en folkhjälte Thoralf. En riktig folkhjälte är för evigt lokalt förankrad. Sedan rusade mina tankar iväg. Det finns så mycket att fundera på. Framtiden får utvisa vad det är som sker.

 

Pelle A

19 april 2014 22:00

Det är det genuina, det sunda förnuftet, med rötterna i det svenska, det raka och det ödmjuka som gör att så många gillar dig. I USA hade du lätt blivit kongressledamot men kanske till priset att böja dig för en kraftfull lobby. När jag tänker efter tror jag inte du skulle gillat det.

 

jonte bergström

20 april 2014 00:32

De borde åtminstone skickat dig till Bryssel. Där behövs det någon med svar på tal.

Mycket besviken på SD över att Thoralf inte går att kryssa.

 

P. Tordal

20 april 2014 10:32

Trevligt att genom ovanstående få lära känna dig ännu lite mer Thoralf!

SD skulle behöva fler driftiga och positiva människor som dig, med den långa och breda arbetserfarenhet som du har. Jag hoppas du fortsätter i politiken på något sätt. Jag tror du hade kunnat göra något nyttigt av en plats i EU parlamentet. Många sitter nog där för den goda lönen allena. Men det blir inte denna gången tyvärr.

 

Maja Dacke

20 april 2014 15:11

Stort TACK, Thoralf, för att jag fick dela din resa! Och jag ser fram emot fortsättningen.
F ö instämmer jag i allt positivt som övriga redan skrivit och jag tänker: Det kanske kommer en tid då ...

 

Hulda mk1

20 april 2014 16:08

Lyssnade idag på radion om toalettproblemen i Indien. Ett gigantiskt antal miljoner Indier har ingen toalett. De utför behoven ute i naturen och där det passar. Tänk att ta en naturpromenad där...
Som steg ett borde det gamla hederliga utedasset införas. Placerat över en stor grop. Men kulturen runt toaletter och besöket där, är mycket mer tabu är här.
Snacka om miljöproblem när stora delar av detta (många ton per dygn) rinner ut i alla vattendrag och havet...
Badsemester i Indien...nej tack..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På årets första dag blir detta blogginlägg det sista på bloggplatsen. Från och med idag finns bloggen enbart på Wordpress.   https://thoralfsblogg.com/   Jag har skrivit exakt 3 000 blogginlägg och fått drygt 108 300 kommentarer sedan det för...

När jag går igenom alla blogginlägg som jag skrivit under 2018 blir jag faktiskt både upprörd och deprimerad. Jag blir även förbannad och undrar vad som hänt med SD och vad det blivit för ett parti, om jag utesluts för vad jag skrivit på min blogg, h...

När jag idag funderade på om jag skulle skriva en liten nyårskrönika med länkar till ett intressant blogginlägg för varje månad under 2018 så hittade jag ett blogginlägg jag skrev i samband med Jimmie Åkessons besök i Kalmar under mars månad. Jimmie ...

Då är jag hemma igen efter en rundtur till mina barn och barnbarn under några dagar. Hockey igår kväll i Linköping. Bra match med lite nerv i slutet då LHC straffade Färjestad med 5-4.   Idag släpps de ”svenska” terroristerna efter at...

”De egentliga skälen till att Alfsson uteslöts är, enligt den övergripande information vi fått ta del av i ärendet, att han vid upprepade tillfällen de senaste åren agerat på ett sätt som allvarlig skadat partiets anseende, att han gett uttryck...