För en tid sedan fick jag ett mejl från en läsare av min blogg som är bosatt i Australien. Han skickade en krönika som handlade om ett bombplan under andra världskriget som nödlandade i Kalmar i slutet av augusti 1944.

En intressant historia som fick mig att uppsöka Stadsbiblioteket och fråga efter mikrofilmen av Barometern från den tidsperioden. Jag tänkte att det borde varit en artikel om det i Barometern och det stämde. Jag har mejlat artikeln till Ulf H i Brisbane.

Enligt uppgifter på nätet skall piloten Peter Aldred och den skadade skytten David Rice sedan ha besökt Kalmar 1994 för att fira 50-årsminnet av räddningen.

Här kommer krönikan som jag hoppas blir en trevlig läsning i påsk.

Gamle SDU-medlem i Brisbane, Bob Jackson fyller 100 år i år. Jag har för er ungdomar dammat av en gammal svensk lägesrapport och ett sammandrag av Bobs historia om en nödlandning i Sverige krigsåret 1944.   Pass på och njut av lite historia....

Vid den här tiden leddes Sverige av en samlingsregering bestående av Högern, Folkpartiet, Bondeförbundet och Socialdemokraterna. Per Albin Hansson var statsminsister. Kriget härjade i Europa. Det rådde ransonering och exportförbud med anledning av att handelsvägarna med utlandet var avspärrade, vilket medförde matbrist i Sverige. På Sveriges tron satt den över 80-årige kung Gustav V.

Jag minns att jag fick följa med pappa upp till Stadion i Stockholm och se när världsmästarparet Gunder Hägg och Arne Andersson tävlade.  På den här tiden dansade man jitterbugg. De första penicillinbehandlingarna utfördes i Sverige. – Greve Folke Bernadotte började, tillsammans med Röda korset, planera hjälptransporter av internerade människor från koncentrationslägren  i Tyskland.  Danmark och Norge var ockuperade av tyskarna.

Min mamma och pappa drev hotell Prins Carl på Hamngatan 8 i Ystad och mitt pojkrum låg högt under takåsen med utsikt över hamnen och vida havet. Fönstren var förberedda för mörkläggning och det skedde ofta mörkläggningsövningar. Man provade då och då flygalarmets sirener över stan som skulle kalla oss till skyddsrum vid flyganfall. Mamma hade sytt namnlappar på mina kläder och evakueringsväskan låg framme. Det rådde en nervös stämning både hemma och i skolan. Alla pratade om hotet från Hitlers Tyskland. Pappa var inkallad.

Ofta hörde man flygplansbuller från armador av bombplan från baser i England som ibland flög över Skåne  och vidare in över målen i Tyskland.  Vid ett tillfälle där jag satt och läste min läxa råkade jag titta ut genom fönstret och fick uppleva en luftstrid mellan två jaktplan.  En annan gång störtade ett flygplan med en svans av rök efter sig i havet. Lotskuttern gick ut och angjorde senare med en man med fallskärm och flygaroverall.

1944 förberedde sig en 7 mans besättning till ett Lancaster bombflygplan, från 460:e skvadronen Royal Australian Air Force (RAAF) i Lincolnshire, England, för en räd mot Stettin i  Tyskland. I den besättningen ingick en medlem i Queenslands ”Swedes Down Under”klubb år 2002,  Bob Jackson, kallad Jacko. Han var då en 26årig flygsergeant och akterskytt i bombplanet E2. Från just denna skvadron gjordes 26 bombplan redo för bombningen. Man fyllde på bränsle och bomber. Ammunitionsbälten och förråd kollades. Så briefades man om detaljer för den tio timmars långa t.o.r flygningen. Några dagar tidigare hade de tillsammans med 500 bombplan deltagit i en räd över tyska staden Kiel. 

Nattflygningen hade påbörjats och redan över Danmark mötte tyska Luftwaffe. Jaktplanen Messersmitt 110 och JU88 var radarförsedda nattstridskrafter, tvåmotoriga och med extra stor besättning. De var dödliga motståndare till RAF-bombarna. Bombplanen försökte dölja sig i  molnformationer men luftstrider kunde aldrig undvikas. Midskepps- och akterskytten i aktiv strid kunde följa händelseförloppet och just vid denna flygning sköts sju stycken bombplan ner över Danmark. Bara ett fåtal av dessa besättningsmedlemmar lyckades rädda sig med fallskärm.

Över Tyskland mötte sedan även sökarljus och luftvärnseld. Det gällde att ha kalla nerver i den alltmer ödesmättade stridshettan. Målet denna gång var att släppa den 5000 kilo tunga bomblasten  över hamn- och järnvägsområdet i Stettins hamn. Ett specialplan hade tidigare bombat färgat markeringsljus över målet och för bombfällaren gällde nu att dirigera planet till exakt position över slutmålet. Bomberna fälldes och planet ryckte till. Besättningen kände en slags upprymdhet när bomberna var fällda och drog en suck av lättnad.  Rutinmässigt följde man sedan kursen under ändlöst långa 30 sekunder. Ett fotoblixtljus skulle falla inom 150m från målet och medan bomberna exploderade skulle en synkroniserad kamera ta ett antal bilder på 35mm film och på det sättet fånga upp var bomberna föll.

I detta ögonblick lade Bob märke till hur ett flygplan som var nästan rakt över dem, exploderade i  en kaskad av flammor. Samtidigt hördes det skarpa dunkandet av luftvärnskrevader ackompanjerade av ett tillfälligt olycksbådande knatter av metall mot flygplanskroppen. Det kom en fruktansvärd smäll och bombplanet skakade – de var träffade av en granat från planet ovanför.

Granaten, som lyckligtvis inte exploderade, träffade och sargade pilotens högra hand och ben, den främre plexiglashuven blev intryckt och delar av skevrodret, som han höll i, gick av. Det var ett stort hål i reglagepanelen, där klaffreglaget skulle ha varit.  Kompassen hade träffats och blev obrukbar. Flygplanet påbörjade en våldsam dykning. Piloten var oförmögen att trimma bakåt och ’pull out’ med enbart vänster hand men fick hjälp av flygingenjören och bombfällaren Sandy som trots ryggskador lyckades med konststycket att i  kolmörker och kyla med otrolig viljestyrka åla sig upp genom öppningen till bombluckan och hjälpa piloten att dra tillbaka styrratten och häva dykningen mot oundviklig störtning. På grund av skadan som skett på planet var farten nu bara 160 km/tim. Precis över stallfart (spinn). Så småningom kom man över i planflykt.

Först då kunde man lägga ett tryckförband på pilotens söndertrasade hand där blodet sprutat ut. Handen knöts ihop i ett bandage så att inga köttbitar och brutna benbitar skulle försvinna och han gavs en morfinspruta mot smärtan och chocken.

Bombplanet hade skadats och landningsstället var utfällt och låst, bombluckorna var öppna. Klaffarna var ute och gick inte att få in. Det var hål i vindrutan och pilotens instrumentbräda var totalt ur funktion. Motorerna gick fortfarande bra men det läckte från en av bränsletankarna.

Att återvända till basen i England var uteslutet. Navigatören Mac vars utrustning fortfarande fungerade berättar: "Jag kalkylerade att vår enda chans var att försöka ta oss till Sverige. Om vi flög norrut skulle vi kanske kunna nå Sverige om bara bensinen räckte. Men det var ett stort om. Flygningen över Baltiska havet var mycket svår. Med vingklaffarna fast i nedre läge gick det ofattbart långsamt. En iskall vind som säkert var cirka –30C, blåste fritt in genom planet.   

    Våra skyttar stirrade hela natten efter fientligt flyg. Det hade varit så lätt att skjuta ner oss över Baltiska havet. Det var mycket svårt för besättningen att styra planet och hålla tillräcklig fart så att vi inte skulle ’ramla ur skyn’. – Jag satt tämligen oskadad och ropade – Fören ner… eller – Fören upp.. och vår flygfart varierade mellan 150-160km/tim, knappast tillräckligt för att hålla planet kvar i luften. – Varje gång vi dök forlorade vi mer och mer höjd tills vi närmade oss svenska kusten. Då var vi nere till endast 600m.”

För att göra en lång historia kort så irrade man in över kusten utan kännedom om städer eller landningsmöjlighet och vid ’May Day’ anrop lyckades man inte få någon flygplatsangivelse från svenskarna som bara svarade: ”Ja ni får landa”   - Men var? Situationen var kritisk, bensinen var så gott som slut. Gryningen kom så äntligen över Sverige. – Plötsligen upptäcktes en tidigare nödlandad RAF Mosquito på en gräsplätt och de förstod att det var ett flygfält. Piloten vaknade upp ur sin medvetslöshet och viskade att han trodde att han kunde landa. Men med en hand? Det gick naturligtvis inte. Så två besättningsmän hjälpte honom och höll i spakarna och mirakulöst landade de på svensk mark.

    De hade lyckats göra en nära perfekt landning på F12:s lilla anspråkslösa flygfält utanför Kalmar där de aldrig tidigare taget emot ett sådant jätteplan som Lancastern. Planet omhändertogs omedelbart av flottiljens beväpnade beredskapsvakt. En ambulans väntade och förde piloten till Kalmar lasarett. 

Epilog

Det skedde under krigsåren ett flertal nödlandningar på ’potatisåkrar’ i sydsverige. Inte alltid med lyckat resultat. - E2:s pilot blev sedermera opererad i Stockholm där en av världens första mikrokirurgiska operationer utfördes. Man lyckades inte enbart rädda livet på piloten men dessutom sy tillbaka fingrar och tummen. Han blev efter kriget en ledande australiensisk kemist i Sydney. De övriga i besättningen ’internerades’ på ett pensionat i Dalarna där det blev mycket väl omhändertagna och de talar än idag om den svenska gästfriheten och den underbara tiden där.

Bob Jackson berättar att de hade en enorm tur som överlevde kriget som flygbesättning. Hans australiska skvadron förlorade fler flygbesättningar än någon annan skvadron under andra världskriget. De utförde över 6000 bombraider och fällde 25.000 ton bomber över Tyskland. Man förlorade 181 plan och sammalagt 1002 döda. – Svenska klubbens medlem Bob är fortfarande mycket tacksam över hur väl de behandlades i Sverige och kärleken till Sverige och svenskar kommer  att bestå livet ut.

Källmaterial och berättelse av Jacko över en kopp kaffe och ett par glas cognac i juni nådens år 2002, 58 år efter nödlandningen!  En mer detaljerad artikel med foton har varit publicerad i eminenta Queensländaren som levde mellan 1989 till 2003.

När detta nu skrivs på er Facebook 19 Februari 2018 lever fortfarande Bob Jackson 100 år Kristina Vogelsang också gammal SDU medlem som under åren haft kontakt med Bob har ringt honom men han är döv och svarade inte efter 20 ringsingnaler.