Vänsterdumstrut!

Henrik Johansson på bloggen Inte rasist men visar prov på sin egen dumhet och okunskap när han angriper Jörgen Fogelklou på Twitter.

”SD-topp är stor i orden på Twitter, men blir knäpptyst när han får svar på tal”

Nyligen utkom en bok med titeln ”Låsningen” skriven av docent Jan Tullberg där han beräknat kostnaderna för invandringen.

Henrik Johansson gillar uppenbarligen inte boken. Matematik tycks heller inte vara Henrik Johansson bästa ämne enligt min mening men själv är han stor i orden.

”Den här summan på 250 miljarder är Fogelklou inte ensam om att sprida, även Kent Ekeroth har stått i riksdagens talarstol och yrat om dessa miljarder. Siffran har figurerat med små skillnader under många år inom SD och är inte särskilt svår att slå hål på”

Att invandringen skulle kosta en tredjedel av ALLA sveriges utgifter under ett år är en absurditet och ren smörja för att skrämma mindre källkritiska människor. En annan fråga ni kan ställa till alla SD-politiker som kommer dragandes med denna lögn är hur det kommer sig att SD själv inte får ihop denna summa när man räknar på invandringens kostnader? Faktum är att när SD gör sin budget så når man inte ens upp i hälften av denna summa, under fyra år! 

Här visar verkligen Henrik Johansson prov på sin fullständiga okunskap om vad en budget handlar om. En budget sträcker sig framåt i tiden! Den tar alltså inte upp kostnader som uppkommit genom tidigare invandring och dess effekter på samhällets olika funktioner. Vår besparing i budgeten i riksdagen handlar endast om nyinvandring! Det är bara nyinvandringen som vi kan minska! Den invandring som redan skett under tidigare år och decennier kan vi givetvis inte spara in på i en budget. Den kostnaden finns redan och är svår att minska. 

Det har uppenbarligen inte Henrik Johansson förstått!

Sedan glömmer Henrik Johansson fullständigt bort att vi även betalar landstingsskatt och kommunalskatt i det här landet när han raljerar runt i sitt oförstånd. Hur stor tror Henrik Johansson att budgeten är för landets alla Landsting? Och hur stor är budgeten för landets alla 290 kommuner?  Bara Kalmar kommuns budget ligger på ca 3 miljarder kronor.

Men vi skall ju inte heller glömma bort att det hamnar även stora kostnader på privata företag och privatpersoner som är väldigt svåra att beräkna. T.ex ett företag som utsätts för inbrott av kriminella invandrare. Var ser du den kostnaden i stadsbudgeten Henrik Johansson? Det är inte särskilt svårt att slå hål på Henrik Johansson raljerande dumheter och hans bristande kunskaper.

"ALLA sveriges utgifter" skriver Henrik Johansson. Är det så att han i själva verket syftar på BNP, bruttonationalprodukten men förväxlar det med statsbudgeten. Den uppgick 2013 till 3 634 miljarder kronor. I så fall skulle invandringen kosta mindre än 7 procent av BNP för Sverige om den kostar 250 miljarder kronor.

”250 miljarder. Låter det rimligt? Nej självklart inte, det är bara trams och hittepåsiffror som endast går hem hos människor med ett kunskapsförakt.”

Om nu Henrik Johansson är så stor i orden kan han givietvis tala om vad invandringen kostar varje år istället för dessa hittepåsiffror! För inte blir han väl knäpptyst om han får den frågan!

Vi väntar på svar på kostnaden för invandringen Henrik Johansson! Du tycks ju ha kunskapen.

PS

Frånvaron av eget tänkande tycks vara stort bland IRM:s supportrar då ca 2700 gillat inlägget och över 500 delat inlägget utan att fundera på innehållet. Begåvat!

Näthat hos IRM.

Gårdagens blogginlägg väckte tydligen en del reaktioner.

Jag kommer inte sluta blogga och jag kommer jobba hårt för att det kommer bli ett supervalår för Sverigedemokraterna! Men det blir ett oplanerat livsval då jag hade räknat med fyra nya år i riksdagen.

Idag efter en morgonpromenad och frukost bladade jag ca 600st av mitt infoblad med valsedlar till EP-valet. Sedan tog jag en åktur med min ”trehjuling” och levererade dessa.

Åkte förbi Böda hamn och svängde ner och handlade helt underbart goda heta rökta räkor som jag nu njutit av i kvällssolen med ett glas vin.

Vad som händer efter att jag lämnat riksdagen i höst vet jag inte. Jag bekymrar mig dessutom ännu inte över detta. Jag kanske tar ett sabbatsår reser lite uti världen.

Lassekolja, intressant att du även besökt Silverdalens Pappersbruk. Min arbetsplats under drygt 20 år. Undrar om det var det gamla smetköket som låg nere vid Silverån som du levererade Latex till eller om det var det nya som byggdes 1977-78. Jag kommer faktiskt ihåg hur lastbilarna spolade sina tankar och lätt avloppet rinna rakt ner i ån. Snacka om miljöbrott! Men det var ju inte det enda som hamnade i Silverån på den tiden.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg stängdes pappersbruket under våren 2002. När vi var som flest anställde var vi lite mer än 600 anställda under 1986-1987 tror jag.

Hösten 2003, när jag var ute hos Arla i Visby och jobbade med deras nya mjölkpulverlinje fick jag ett samtal från Silverdalen. Maskinutrustningen höll på att köpas upp av ett indiskt företag. Jag fick åka över till Silverdalen och träffa spekulanterna som hade många frågor om styrsystem och processdatorsystem. Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att komma till Indien och hjälpa till med uppstarten av maskinerna, vilket jag tackade ja till.

Sedan hörde jag dock inget på nästan ett år innan det damp ner ett mejl med en inbjudan. Jag satt då i ett nytt projekt med en helt ny mjölkpulverfabrik till Arla Vimmerby men jag lyckades komma ifrån i ca tre veckor under oktober 2004 för att åka till Indien.

För ett antal år sedan skrev jag om detta på bloggen. Jag tänkte bara uppdatera det lite här och nu.

Jag började min resa till Indien en fredag från Köpenhamn. Just då jobbade jag i ett projekt för en dansk leverantör och tillbringade större delen av 2004 i Köpenhamn. Jag jobbade tillsammans med ett gäng som programmerade Arla:s nya mjölkpulverfabrik i Vimmerby som startades upp under 2005. Vi var ett internationellt gäng om ca 25 personer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, Venezuela och Indien.

Jag fick göra ett uppehåll i detta projekt för att kunna åka till Indien. Resan startade som sagt från Köpenhamn och gick via Frankfurt och sedan till Bombay, där jag fick tillbringa 5 timmar av natten på flygplatsen.

Där såg jag faktiskt den största råtta jag någonsin sett vid bagagebanden när den kryssade fram bland benen på de resande. På morgonen fortsatte jag med morgonflyget till Vishakapatnam (Vizag) vid Indiens östkust, dit jag kom på lördag förmiddag.

Staden skall vara en miljonstad enligt personalen på hotellet. Taxiresan från flygplatsen till hotellet var bara den en enorm upplevelse och synintrycken och ljudnivån var alarmerande. Min första reflektion var, Herregud vad människor! Så mycket människor men ändå inte så mycket bilar, utan cyklar, kärror och inte minst heliga kor på vägen 

För några månader sedan (2003) lanserade den indiska biltillverkaren TATA en lågprisbil för 17 000 kronor som skall ha en bensinförbrukning på 0,4 liter/mil. Betänk att Indien har ca 1 miljard innevånare och om 10 procent vill ha en bil innebär det att 100 miljoner indier skaffar bil och då kan nog var en förstå vad som kommer att hända med miljön och trafiken i Indien.
Eller vad som kommer hända med bensinpriset när efterfrågan på olja ökar.
Läs artikel från Dagens Industri.

Mitt hotell Taj Residency, var helt ok med aircondition, även om den var lite för högljudd.

Utsikt från mitt hotellfönster.

Försökte sova lite eftersom det inte blev någon sömn på flygplatsen i Bombay men jag är lite för uppskruvad så det går inte. Jag tar en promenad på beachen eller stranden istället, några solstolar finns inte så långt ögat kan nå..

Funderar lite på vad i sjutton jag gett mig in på genom att åka iväg till världens ände ensam.

Skickar sms till mina barn att allt är ok och att jag är framme.

Jag kan inte förstå varför det är så lite människor på stranden.

Det är soldis men väldigt varmt, enligt hotellpersonalen drygt 30 grader varmt.

Lite längre bort längs strandpromenaden får jag se hur många löser sina "toalettbesök".

Efter en avsyning av klipporna på stranden förstår jag att han inte är ensam om sina besök på platsen. Spolningen sker automatiskt vid varje högvatten. Från staden kommer med jämna mellanrum små bäckar ner till havet och efter en stund förstår jag att det är allt annat än dagvatten som rinner ut i havet.

Men barnen tycks inte bry sig om detta utan badar alldeles utanför en sådan lite bäck. Jag har nu bestämt mig för att jag inte tänker bada i havet även om det är mer än 30 grader varmt, det blir ett dopp i poolen istället.

Många av barnen ville vara med på bild!

 

Man kan utan större ansträngning förstå att Indien står inför enorma miljöproblem redan idag och hur skall det inte bli i framtiden när levnadsstandarden ökar hos befolkningen.

Framåt kvällen äter jag en mycket bra 3-rätters middag på hotellet, som jag sköljer ner med ett indiskt öl av märket Kingfisher som smakar riktigt bra.

Innan jag går och lägger mig går jag ner till stranden en stund för nu har det börjat bli ganska mycket folk på stranden.

Många kvinnor badar med kläderna på.

Jag somnar in redan vid 19:30 men så har jag också varit vaken i ca 40 timmar utan sömn.

Vaknar på söndagen relativt utvilad och äter sedan en spännande indisk frukostbuffé. Tar sedan en liten promenad innan jag lägger mig vid poolen ett par timmar. Klockan 14:00 skall jag hämtas av en chaufför från JK-Paper. Pappersbruket ligger ca 200 km från Vishakapatnam, chauffören berättar på knagglig engelska att det kommer ta ca 5 timmar att köra och då förstår jag att väggen troligtvis är allt annat än bra.

De första ca 30 km består dock av något som kan liknas vid motorväg om man bortser ifrån kor på väggen och bilister som kör på fel sida bitvis p.g.a att det saknas avfarter på vissa ställen. Min chaufför tar det relativt lugnt med landrovern så jag behöver inte vara livrädd men jag skulle dock haft användning för hörselskydd då min chaufför tutar minst 2-3 ggr i minuten och det gäller alla andra bilister också, vilket herrans tutande. Sedan vi svängt av från motorvägen och börjat köra inåt landet blir det lite lugnare i trafiken.


Bilden tagen från baksätet i landrovern någonstans på väggen till Jaykaypur.

Någonstans på vägen mellan Vishakapatnam och Jaykaypur.

Landskapet är vackert och grönt och frodigt med höga gröna kullar/berg. Vattendrag kommer med jämna mellanrum och risfälten avlöser varandra.

Vi passerade många järnvägsövergångar och här är en av dem. Bommarna styrdes inte automatiskt utan vid varje övergång bodde det någon som sköte dessa dygnet runt. På denna bild finns ett hus i bakgrunden där bommarna sköttes från.

Vägen blev allt sämre ju längre vi kom från kusten och Vishakapatnam. När vi passerade gränsen till delstaten Orissa och kom in i distriktet Rayagada blev vägen ännu sämre. Nu var det stora hålor i väggen som vi fick kryssa förbi och det var ganska långt mellan varje mötande fordon. Nu var hastigheten nere i ca 30-40 km/h.

Delstaten Orissa kallas för Indiens bakgård p.g.a att den är mycket fattig och lågt industrialiserad. Den har ca 35 miljoner innevånare, när vi körde igenom staden Rayagada så var det ett folkvimmel utan dess like och som var betydligt mycket värre än Hultsfred marknad vid fint väder.

Det absolut märkligaste under resan var att man längs nästan hela vägen var ifärd med att handgräva i dike där några färgade kablar las ner. Trots att jag kunde se en del traktorgrävare stående längs vägen såg det ändå ut som att allt grävdes för hand av både kvinnor och män. När jag senare frågade om vad som las ner i marken fick jag svaret BREDBANDSKABLAR. Det fanns knappt elektricitet men ändå läggs ett bredbandsnät, det känns lite märkligt men jag kan förstå vad det går ut på. Att man handgräver dessa kabeldiken och inte använder maskiner berodde på att man helt enkelt ville ge så många människor som möjligt en arbetsinkomst. Ett socialbidrag mot en arbetsinsats. Kanske något för Sverige.

Vid ca 19:30 på söndagskvällen kom vi  fram till Jaykaypur, då hade redan mörkret lagt sig och det var svårt att bedöma omgivningarna då belysningsstolpar inte var speciellt vanligt förekommande. Jag inkvarterades i pappersbrukets gästhus som inte hade någon högre standard men en TV fanns på rummet med några engelsk språkiga kanaler.

Klockan 21:00 serverades middag och då träffade jag en amerikan vid namn Geoffrey Williams från Jacksonville i Florida som också bodde i gästhuset. Skönt att ha någon att prata med en stund på kvällen som kunde berätta lite om pappersbruket.

Geoffrey Willams tillsammans med en indier utanför gästhuset.

Fortsättning följer i morgon med lite om pappersbruket.