Jag har alltid sagt min mening om jag tyckt att något varit fel! Tyvärr är det inte alla som gör det i vårt samhälle men det kan ju vara både på gott och på ont. Personligen har jag dock svårt att vara tyst om jag tycker något är väldigt fel.

Jag skall inte ge mig in på någon närmare analys varför det är på det sättet men jag kan konstatera att det inneburit många oplanerade ”livsval”.

När jag gjorde lumpen på I12 i Eksjö så hamnade jag i något som jag tror kallades värnpliktsrådet. Varför har jag egentligen inget minne av utan att det var antagligen för att jag hade synpunkter på hur saker och ting fungerade på regementet.

När jag gjorde FN-tjänst kom jag i konflikt med vår gruppchef. Han var fallskärmsjägare från Ystad (inga namn). Det var ingen annan som vågade ta upp problemen. Det slutade med att gruppchefen hamnade på psyket och allt blev frid och fröjd i vår grupp under resterande månader i Sinai.

När jag jobbade på pappersbruket i Silverdalen lyckades jag avancera till en bättre anställning från LO-anställd till att bli tjänsteman. Jag vägrade dock att bli medlem i pappers avdelning 49 då jag ansåg att mina pengar inte skulle gå till det socialdemokratiska partiet, då jag inte delade deras åsikter. De fackliga representanterna hotade mig faktiskt på arbetsplatsen för att jag inte gick med i facket. Jag utsattes till och med för lätt fysiskt våld utav två av fackpamparna inne på förrådet vid ett tillfälle. Hade det hänt idag hade jag inte tvekat att göra en polisanmälan, både för hot och våld. Det fick mig dock än mer övertygad om att inte gå med i LO-facket.

Något år senare fick jag en tjänst som el-tekniker och blev då tjänsteman och därmed var jag heller inte aktuell för LO-facket. Istället blev jag ganska omgående medlem i SIF. Efter drygt 10 år som SIF-medlem klarade jag mig inte längre undan från något fackligt uppdrag. Utan jag hamnade i förhandlingskommittén för de ca 70-80 tjänstemännen som fanns på pappersbruket.

När pappersbruket några år senare hamnade i ekonomiska problem med nedskärningar som följd kom jag att bli talesperson för SIF mot företaget i dessa hårda förhandlingar. Det blev till och med så att jag fick föra talan mot koncernledningen vid flera tillfällen för alla facken, även för Pappers avdelning 49 och Ledarna. Uppenbarligen gjorde jag detta så bra att alla tre facken (Pappers, Ledarna, SIF) valde mig som arbetsplatsrepresentant i MoDo Pappers styrelse lite senare. Lite roligt att de LO-pampar som hotade mig 15 år tidigare, valde mig att representera facken i Modo Pappers styrelse. Trots att jag aldrig varit en person som slickar uppåt och sparkar nedåt, som så många andra! Jag står för mina åsikter oavsett om ”chefen” tycker något annat.

Givetvis innebar detta konflikter med företagsledningen och platschefen Hans Karlsson. Jag kommer speciellt ihåg en dragning på huvudkontoret i Örnsköldsvik, jag tror att den kallades ”muttern” på grund av att byggnaden hade åtta sidor. Vid det tillfället föredrog jag fackens förslag på att lösa en nedskärning på närmare ett hundra anställda och jag sänkte fabrikslednings illa underbyggda förslag fullständigt inför koncernledningen. Jag kan än idag komma ihåg de svarta ögonen från fabriksledningen, trots att det snart är 20-år sedan.

Jag har aldrig strävat efter att komma till dessa positioner utan det har bara blivit så på grund av att jag alltid haft åsikter om mitt jobb eller senare samhället. Det har varit ganska oplanerade val i livet.

Dock gjorde jag valet för ca 10 år sedan att bli Sverigedemokrat. När man engagerar sig i ett parti blir det också ganska naturligt att ställa upp på kommunal nivå till kommunfullmäktige. Men jag insåg ganska snart att det var svårt att verka som sverigedemokrat. Tidningarnas insändar/debattsidor stängdes för sverigedemokrater när det närmade sig valtider. Därför blev nästa val att starta en webbsida under 2005, som något år senare blev en blogg. Min strävan att nå ut med mina och partiets åsikter var verkligen viktiga om vi skulle kunna vinna några val.

I inledningen på Sverigedemokraternas kommunikationsplan finns följande stycke.

”Som politiskt parti är det självfallet vår främsta uppgift att forma hållbara och genomarbetade politiska idéer och visioner – Sverigedemokraternas politik. Det spelar dock ingen roll hur fantastisk vår politik är om ingen utanför vårt parti får kännedom om den.”

Min blogg gjorde antagligen så att jag fick ännu ett oplanerat livsval. Nämligen att få företräda Sverigedemokraterna i Sverige riksdag. Under min politiska karriär har det aldrig varit ett mål, det blev bara en bonus. Något som jag verkligen är tacksam för och det har inneburit att jag fått många nya livserfarenheter och kunskaper.

Under 2009 och 2010, innan riksdagsvalet hade jag ca 7000 – 10 000 unika läsare varje månad på min blogg. Något som jag var väldigt nöjd med då jag ändå bara var en företrädare för ett parti som inte var representerat i Sveriges riksdag.

Idag har jag mellan 30 000 – 40 000 unika läsare varje månad på bloggen. Jag hoppas att kunna nå 50 000 – 60 000 unika läsare under en månad med hjälp av mitt infoblad innan valdagen den 14 september.

Det hade varit väldigt roligt att se hur många personkryss jag hade fått om jag funnits med på riksdagsvalsedeln!

Nu kommer snart ännu ett oplanerat livsval!

Vad är det idrottsstjärnor brukar säga?

PS

Silverdalens Pappersbruk såldes senare till finska M-Real som beslutade om nedläggning 2002. Då fick jag ett erbjudande om jobb på konsultföretaget Benima i Kalmar. Vilket senare köptes upp av ÅF, Ångpanneföreningen.

Om inte EU-avgiften på ca 100 miljoner kronor/dag räcker så tar Sverige på sig även andra kostnader när det gäller t.ex invandringen. Kostnader som nu håller på att fullständigt explodera i Rosenbad och jag gissar att Alliansen är glada om de får lämna över ansvaret till en rödgrönregering att förklara de svindlande kostnaderna för väljarna.

Sverige är en av det största nettobetalarna till EU om det räknas på capita. Att Sverige sedan bedriver EU:s mest extrema, kostsamma och naiva invandringspolitik visar bara på hur politiskt korrekta 7-klöverns politiker är. De prioriterar andra länders medborgare före sitt eget lands befolkning.

Det är mycket märkligt att 90 procent av Sveriges befolkning uppenbarligen vill utplåna sig själva och vår svenska kultur!

I veckan debatterades Migration och Asylpolitik i Riksdagen. Det är skrämmande att lyssna på 7-klöverns ledamöter som ser som sin största uppgift att vara tvärtemot SD. Jag lägger bara upp David Långs anförande. Den som orkar lyssna till 7-klöverns ledamöter hittar det på www.riksdagen.se